ElsaC

Det känns som att man skulle vilja sammanfatta vintern lite, knyta ihop påsen så att säga. December var hektisk, jag visste inte om jag skulle få behålla jobbet för det första, och när jag väl fick vara kvar så blev det hysteriskt med jobb (tomtekörning på julafton - mysga grejor! :)). Dessutom var det en väldig massa släkt och vänner hemma också som betedde sg mer eller mindre märkligt. Bästa vännen hånglade med nån grabb, jag blev fly förbannad och vi pratade inte med varann på ett bra tag. Som tur var slutade det bra även om jag undrade hur det skulle gå. Sen blev det nyår och farbror med familj kom på besök. På tolvslaget (vältajmat!) började de hälla skumpa över varann och slogs och hade sig. Självklart blev det katastrof, alla grät och skrek och mitt i alltihop stod ettochetthalvtåringen och undrade vad alla höll på med... Den natten slutade klockan 4  efter ett långt psykologsamtal (jag var den så kallade psykologen - skulle väl egentligen behövt en själv...) i Jonnys säng i Bydalen. Tack och lov att han finns!

Så var äntligen december över och med den månaden alla bekymmer - trodde jag... Det var då det började kan man säga. Det började lite försiktigt med lite "pirr" i magen när man åkte till jobbet och en känsla av trötthet fast man egentligen borde varit trött. Pirret ökade sakta men säkert och jag började känna igen det som ångest. UPM - Ungdimspsykriatiska mottagningen - kontaktades men när dom hade tid kändes det bra igen så jag sa att "ge min tid till någon som behöver den bättre". Bara någon dag senare låg jag på golvet i badrummet och hyperventilerade och var komplett okontaktbar. Stackars Jonny gjorde sitt bästa för att få mig att överleva... :) När jag berättade om den lilla incidenten ringde mamma till UPM istället och jag fick en til hos psykolog Niklas Säfstrom ngt mer än en vecka senare. Oj då, det var visst inte så bra ställt i huvvet som jag trodde... Så har säsongen fortsatt, ångest/oro de flesta morgnar, inte så många fler hysteriska panikattacker men jag har lyckats med konsten att banka till Jonny ordentligt i alla fall en gång... Men för kanske en månad sen så började livet kännas oerhört mycket lättare igen, världen började återfå sina färger och jag var inte rädd för att träffa människor längre. Stackars skidlärargänget måste ha trott att jag tyckte jätteilla om dem, dom har försökt gång på gång att bjuda med mig på middagar och annat trevligt men jag har inte varit så social av mig... Tragiskt när man har så trevliga och mysiga människor som faktiskt vill umgås med en :)

Om man slutar fokusera på hur jag har mått så har säsongen varit bra, massor med trevliga gäster, många som kom tillbaka sen förra året vilket var extra roligt. Hästarna har mestadels betett sig som de ska, på slutet blv dom lite sura över att dom behövde jobba så förbaskat men så länge det var lagom med jobb har de varit väldigt bra. Bara en person har åkt i backen och det var djupsnö så det gjorde inget :p

Nej, nu tycker jag att vi blickar framåt istället, sommaren håller på att sudda bort all den förbannade lappgrädden, tack och lov! Gräset (mest mossa...) börjar komma fram på tomten, jag har världens bästa man att dela huset och sommaren med. Vi ska till Portugal snart och bara sola oss, sen kommer det en liten liten hund som kommer att bli en viktig del i våran lilla familj. Nu börjar livet igen!

Hoppas alla mår lika bra som jag :) Puss!