Nu är det slut.
Det är slut. Det har varit ganska dåligt länge men jag har verkligen försökt klamra mig fast i det trygga och invanda. Jag vet ju att det har varit fantastiskt, kan det inte bli så igen? Det verkar inte så. Så nu måste jag inse att allt har ett slut.
I 10 år - nästan halva livet - har jag och hästar haft ett nära förhållande men nu är det till stora delar över. När till och med Janne säger att det inte fungerar så måste det vara så.
Fan vad jag har gråtit och haft ångest för att till slut våga inse det.
Hoppas ni har en bättre första advent än jag.
Höstmörker, brasa och en liten hund
Jag ska bekänna en sak som inte alls har med det att göra. Elsa har gått och blivit rädd för att rida. Jätterädd!
Provade att rida ut idag men varje gång hästen kikar på nånting så blir jag alldeles livrädd och drar i tyglarna och fjantar mig. Tragiskt. Insåg att det var för tidigt att rida ut själv på just den kusen, vände och red en stund på ridplan istället, mycket bättre.. Pratade med Åsa igår och insåg att det skulle se jätteroligt ut med ett gäng livrädda nybörjare på turridning med en ännu räddare ledare XD. Åsa tyckte inte det var lika roligt. "Skratta du" sa hon...
Roligare saker; mitt hus!! Jag älskar mitt fantastiska kök! Det har gått så långt att jag till och med lagar mat ibland! Det trodde man aldrig :p Jag är så fånigt förälskad i köket att jag kan vrida ner ljuset och ställa mig och bara glo.. Länge :) Eller sätta mig på trägolvet - som jag tycker jättemycket om fast pappa (och säkert fler med honom) tycker det ser skabbigt ut. Det ska se lite knasigt ut! :) Och dessutom är Känslan det viktigaste. Mjukt, varmt, levande.
Nu ska jag äta ugnspankaka med en man som är som golvet, mjuk, varm och levande. Fast han är sötare än golvet! Höhö
